Odlingskooperativ

Introduktion

Att odla kooperativt kan innebär flera olika saker. Man kan t ex gå ihop några stycken och driva en gård tillsammans, sälja det som produceras och dela på pengarna. Och det är kanske just den innebörden de flesta tänker på när de hör orden kooperativ och odling. Men det här kooperativet ska bli något annorlunda. Vi vill organisera både odlare och konsumenter i samma kooperativ och sudda ut gränserna mellan producent och konsument. Tanken är att vi har en egen organisation för våra egna behov, vilket är mat i det här fallet, där vi själva – gemensamt – kan kontrollera alla instanser av matproduktionen och transporterna samt att vi kan dela på ansvaret och riskerna.

Idén till det här projektet har funnits ett tag och lösningen är gammal. Men vi ville ha våra formuleringar och vår lösning vilket vi har arbetat med sedan våren 2009.

Bakgrund

Bakgrunden till det här projektet började när medlemmar ur folkköket Automat fick upp ögonen för något som kallas för CSA (Community Supported Agriculture). Vad detta innebär kan du läsa om lite längre ner. Men i stora drag handlar det om att blanda odlare/bönder och konsumenter i samma organisation och dela på arbetsbörda och ekonomi. Och denna organisationsmodell var inga konstigheter för medlemmarna i Automat. Det var snarare upptäckten av att detta redan existerade som imponerade och fick igång tankesnurror och en iver om att dra igång något liknande.

Kooperativt mellan odlare och konsumenter

Att skaffa mat tillsammans har människor gjort i alla tider och även andra djur som tenderar att vilja leva i flock. Och vi gör det fortfarande, även i detta samhälle med bönder för sig, transportföretag för sig, grossister och importörer för sig och stora butikskedjor för sig. Det sker ju kollektivt, men med stora glapp mellan aktörerna och väldigt sällan med människan och dess omgivningen i centrum – snarare en individuella karriärer och rikedomar. Många människor lever helt utan insikt om varifrån deras mat kommer ifrån (och då syftar vi inte på butiker och varumärken eller i vilket land produkten producerats och förpackats), hur maten kommit till och vad den innehåller. Vi får en abstrakt relation till maten, som i övrigt är en fundamental förutsättning för vår överlevnad och dessutom utgör byggklossar för varenda cell i kroppen. Ett odlingskooperativ som CSA är – kan vi påstå – en reaktion på detta. Det är ett återtagande av kontrollen över det vi lever av, ett skapande av en social gemenskap baserad på några fundamentala behov vi har och ett sätt att få folk att göra upp med sin abstrakta relation till mat.

CSA, eller Community Supported Agriculture som förkortningen står för, finns även under andra namn. Just detta namn används främst i Nordamerika (Canada/USA). I Japan kallas liknande kooperativ för Teikei, vilket betyder just kooperativ som också påstås vara ursprunget till organisationsmodellen. AMAP i frankrike eller GAS i Italien. Men idén ska även ha nämnts av Rudolf Steiner som också grundade antroposofin och tog initiativet till biodynamisk odling, vilket kanske förklarar varför många av dessa odlingskooperativ tenderar att vara biodynamiska.

Odlaren har ett visst antal kunder att odla till och kan anpassa sin odling efter det utan att känna sig stressad över att sälja produkter på en ostadig marknad. Och odlaren med sina kunder kan ihop bestämma hur distributionen ska se ut utan mellanhänder av transportföretag och butikskedjor. Kooperativet kan också ta över det ekonomiska ansvar som odlaren annars har i form av införskaffande av mark, utrustning osv. Medlemmar i kooperativet kan t ex skjuta till kapital för att odlaren ska kunna utöka gården med ett visst antal hektar och på så sätt försäkra sig att det finns grönsaker även nästa säsong eller för att utöka verksamheten. Kooperativet tar även över riskerna vid dåliga skördar etc. Det finns alltså ett större kollektivt beroendeskap av att hålla gården vid liv och skörden intakt. Och därmed ett stort antal människor med motivation till att lösa problem ihop – i kontrast till enskilda odlare som ansvarar för sin egen produktion och å andra sidan butikskedjor som kan vända sig till andra odlare när problem uppstår eller när de vill pressa priserna. Kooperativet kan också bestämma själva hur maten ska odlas, lagras och förädlas. Och medlemmarna i kooperativet kan dessutom få en direkt relation till råvarorna då de vet var de odlats samt att de eventuellt även varit med i arbetet under själva odlingssäsongen.

Månadsbetalningar eller höga summor inför varje säsong

Som tidigare nämnt kommer den kooperativa organisationsmodellen ner till ren krass ekonomi. Odlare och konsumenter kan genom modellen dela på risker av t ex dålig skörd samt skapa möjligheter till expansion etc. Kooperativet kan skapa en egen fond av pengar som ackumuleras med åren och enskilda odlare kan slippa ta lån inför varje säsong för att täcka sina omkostnader. Rent praktiskt har detta lösts genom att få medlemmar ur kooperativen att betala i början av varje säsong. Odlare har då tagit fram en budget och vet därmed hur mycket pengar som ska omsättas i löner, reparationer, investeringar osv.

Många odlare är tyvärr beroende av att köpa in material och liknande varje år för att hålla odlingen igång. De kan vara beroende av t ex frön, fiberväv, krukor, el för ljus och uppvärmning, ved, bränsle för traktorer osv. Något som många dock försöker göra sig fria ifrån. Att göra sig beroende av externa källor innebär risker – både ekonomiskt och miljömässigt. Många av de produkter som är framtagna för odling bygger ofta på internationella ekonomiska strukturer och infrastruktur som vi inte kan ta för givna. Fiberväv och krukor produceras t ex i stora industrier beroende av olja och enorma system av transporter tvärs över hela planeten. Torv är en bristvara som tar många år för naturen att bilda, kalk utvinns från skiffer i stora berg som förr eller senare utarmas/försvinner och oljan kommer förr eller att senare ta slut. Industrin och tillhörande transporter ger även konsekvenser i form av klimatförändringar och total utarmning av vår miljö vilket fullständigt förstör våra förutsättningar för ett fortsatt liv på den här planeten. Ett bra drag för både ekonomin och miljön är därmed att kapa sina egna omkostnader genom att helt enkelt sluta köpa in externt producerade artiklar och energi. Detta är så klart inte helt lätt gjort med tanke på de omständigheter vi idag driver våra odlingar i. Vi kan inte begära att hela världen och våra levnadssätt ska förändras inför nästa säsong. Men ska vi odla mat ska vi också börja göra det med en permanent lösning.

En annan viktig aspekt är också vi inte heller kan räkna med att alla i kooperativet har pengar att betala med varje år, särskilt inför varje säsong då summan ska täcka flera månader av ständigt flöde av matvaror. En större säsongsbetalning är därför en fråga om både klass och enskilda hushållsekonomier. Att ensidigt kräva alla medlemmar på några tusen kronor i början av varje vår formar därför ekonomiska ramar som utesluter många potentiella medlemmar. Kooperativet blir en ensidig lösning för några få personer med sparkapital.

Med dessa aspekter tillhands har därför många kooperativa organisationer valt att ha olika ekonomiska modeller. För att komma till bukt med krassa hushållsekonomier kan man t ex dela upp säsongsbetalningen per månad. Odlaren vet då att pengar kommer, men måste då finna en annan väg att finna pengar i början av säsongen – vid det tillfälle som den ekonomiska omsättningen är som störst. En månadsmodell är också den modell vi diskuterat mest inom Automat – då vi inte tror att någon i de kretsar vi tänker lansera denna modell för är kapabla till att betala en större summa vid början av säsongen. Att därför kombinera ett banklån med månadsbetalningar och eftersparande torde vara den mest genomförbara. Kooperativet skulle då kunna ta ett lån i början av säsongen. Lånet betalas av varje månad av kooperativets alla medlemmar med en avbetalningsperiod på ett år. Varje månadsbetalning kan då också dubbleras där hälften går till lånet och den andra hälften till säsongen därpå (se JAK Medlemsbanks syn på ekonomi).

Medlemmar som arbetskraft

Men det handlar inte bara om ekonomi – och med det menar vi pengar. Det handlar också om arbetskraft: som att bereda jorden, så frön, driva upp plantor, bygga varmbänkar, transportera gödsel, luckra, skörda, transportera grönsaker osv. Att driva en odling kräver mycket arbete och i de kommersiella odlingarna – oavsätt om de är ekologiska eller konventionella – är de ofta några få som jobbar mycket mer än åtta timmar per dag (se Arbetsmiljö, arbetstider, löner). Ekonomiskt sätt är arbete också en stor utgift. En lön består inte bara av personliga utgifter så som hyra, utan även skatt och arbetsgivareavgifter. Den kooperativa modellen med odlare och konsumenter kan användas som en lösning på även den här situationen. Vid intensiva arbetsmoment kan medlemmar samlas och göra en kollektiv insats. På så sätt minskar behovet av att köpa in arbetskraft eller av att slita ut några få kroppar i ohälsosamt långa och tunga arbetsmoment.

En viktig aspekt av att samla medlemmar till gemensamma arbetsmoment är det faktum att medlemmarna får en direkt relation till deras mat. De är då t ex med att så, bereda jord och skörda. Eller t ex att bygga ut med nya byggnader osv. Många av de kompetensområden som kan finnas inom kooperativet kan då även utnyttjas, då någon kanske jobbar som elektriker, en annan som mekaniker och kanske finns det någon som driver en dockteater och kan göra en enastående föreställning för alla involverade barn. Kooperativet blir då mycket större än en organisation för odling, det blir då även större gemenskap och en social rörelse av sociala och ekonomiska värden.

Länkar/referenser

LSPPC – Local Solidarity Partnerships between Producers and Consumer
CSA – Community Supported Aggriculture
AMAP – Associations pour le maintien d'une agriculture paysanne
Teikei
Landwirtschaftsgemeinschaftshof
GAS – Gruppi di Acquisto Solidale

Odling i storstaden

Det odlingskooperativ vi ser framför oss inom Automat är stadsbaserat. Det vill säga, vi odlar och distribuerar lokalt för och med folk i staden. Mer specifikt ska detta baseras i Skarpnäck, som är en förort söder om Stockholm. Inför säsongen 2010 har vi försökt på egen hand lägga beslag på mark i eller i närheten av Skarpnäck, vilket resulterade i sex kolonilotter samt många idéer och potentiella ytor.

Stadsodling innebär både stadsspecifika problem och fördelar. Mark kan vara svårt att få tag på och folk är ofta väldigt upptagna. Men det finns också många att involvera och ett potentiellt sug efter sådant som vi annars i stadslivet hamnar utanför – så som att ha en direkt relation till det vi lever av och vår biologiska omgivning. Många CSA:s (Community Supported Aggriculture) och så kallade community gardens vittnar om hur medlemmar genom sitt aktiva deltagande i odlingarna kommer i direkt kontakt med sina råvaror de annars hittar i färskvarudisken i butiken. I staden lever i en abstrakt värld med jobb, lägenhet och teve. Det finns inte mycket i staden som gör att vi får en relation till vår omgivning vi som varelse på den här planeten är helt beroende av. Istället skapar vi en föreställning av att vara beroende av ett jobb och en lägenhet, och vår fritid (den tiden vi inte förvärvsarbetar) fyller vi med att konsumera upplevelser genom internet, teve, bio och liknande.

Staden har också sina fördelar av att koncentrera väldigt mycket på en liten yta. Det bor väldigt många på per kvadratkilometer i jämförelse med t ex landsbygden. Detta gör att en stadsodling kan bli helt integrerad i folks vardagsliv. Vi kan slänga oss på cykeln eller gå i några minuter för att sen hamna mitt i en trädgård full med grönsaker att skörda till middagen. Odlingarna kan också ligga direkt utanför dörren. Det blir också lättare att organisera gemensamma arbetsmoment. Vi kan leva ett rikt liv med egna grönsaker, frukter och bär runt husknuten trots att vi bor i en stad som annars domineras av byggnader, parkeringar och bilvägar. Barnen kan också växa upp med att utforska världen genom ätbara växter de kan plocka under sina lekar och på vägen hem från skolan eller dagis.

Andra fördelar är att byggnationer och utrymmen mellan dom skapar olika sorters mikroklimat. Hus ackumulerar och läcker värme vilket kan utnyttjas för odling av värmekrävande växter som annars kanske inte skulle överleva våra vintrar här uppe i norr.

Städer är energislukande – de lever på ett överflöd från landsbygden i form av energiproduktion och matproduktion. Under de senaste 60-åren har vi dessutom utvunnit det mesta av den ackumulerade energin som finns på den här planeten, dvs. olja, gas och kol (se Peak Oil). Användandet av dessa fossila energislag har dessutom skapat oss enorma problem med klimatförändringar, livsfarliga utsläpp och material som biologiskt inte kan brytas ner. Ska vi fortsätta leva i städer måste vi möta dessa problem på riktigt – vi måste helt enkelt lägga om och leva efter mönster som är hållbara, där vi helt enkelt ger tillbaka lika mycket vi tar från planetens resurser. Vi måste återgå till det kretslopp vi människor en gång i tiden var en del av. Olja, gas och kol finns också i begränsad mängd och det kommer ta slut. Mycket – om inte all – av vår mat, värme och transport bygger på en intensiv användning av fossila bränslen. Bland annat krävs det 10 kalorier för att producera 1 kalori mat i det moderna kemiska industriella jordbruket (se The Cost of Our Calories: the Environmental Toll of Industrial Agriculture och Fossil Fuels and Green House Emissions from Industrial Agriculture) – och då räknas inte transporterna av matvarorna med. Vad händer då när denna energiform tar slut?

Länkar/referenser

Problem

Att odla i en stad förknippas oftast med koloniträdgårdar och gerillaodling. Det är då på av kommunen bestämd mark eller i parker och rabatter i smyg (därav namnat gerillaodling). Hur som helst är det alltid i väldigt begränsad skala då stadens mark främst är upplåten för byggnationer eller annan form av exploatering. De stora öppna ytorna som finns är ofta fotbollsplaner, gamla rivningstomter eller oexploaterad mark som står oanvänt i spekulativt syfte. Att hitta mark för odling i större skala med mål om självhushållning eller självförsörjning är därför mycket svårt och dyrt. Markhyror är anpassade efter en marknad med en helt annan omsättning än vad som är möjlig genom ett gemensamt odlingsprojekt. Och konkurrensen med större företag som vill bygga bostäder, industrier och kontor är svår att ta, särskilt ifall motiven är att sänka personliga ekonomiska omsättningar genom att förvärvsarbeta mindra och leva mer på närodlade råvaror. På ett sätt är det här projektet i direkt kontrast till det ekonomiska system vi för tillfället lever i och därmed sätts dess krafter emot.

Begränsad yta för odling sätter också sin prägel på odlingsmetoder. Och dessutom behöver vi ha sätt att förbättra och upprätthålla jorden i vår odling. Vi behöver komposter, eventuellt gödsel och andra jordförbättringsmedel. Dessa kan vara lättare att tillgodogöra sig på landsbygden genom egna eller grannars djur och egna komposter. Nu måste vi samla kompostmaterial från samtliga involverade och sätta upp smarta kompostsystem – särskilt då det finns formella beslut inom kommunen om hur komposter ska se ut.

Ett annat problem är tiden. Vi bor ofta i lägenheter som kräver hyra eller avgifter, ränta och amorteringar. Detta gör att vi måste förvärvsarbeta eller skaffa annan ersättning genom att spendera tid på arbetslöshetsåtgärder eller på socialkontor. Vi lever också mitt i ett väldigt utvecklat transportsystem som gör det möjligt att förse oss med färska råvaror året runt. Varför ska vi då spendera tid på några få kvadratmeter lerjord och odla vår egen mat när vi kan köpa färska tomater dygnet runt i någon närliggande affär.

Vi har alltså ett mark-problem, krav på effektiva odlingsmetoder och ett tids-problem.

Hur kan vi se till att vi har tillåtelse att bruka stora delar av den öppna mark som redan finns i staden?
Hur lyckas vi odla på ett effektivt sätt med fördelaktiva skördar trots begränsad yta?
Och hur kan vi motivera folk i vår närhet att spendera tid i ett odlingskooperativ och tycka att det känns värdefullt?

När det gäller dessa problem ser vi lösningarna genom gemensamma arbetsinsatser och gemenskapsbyggande. Några få kan ta initiativet och skapa ett stadsbaserat odlingskooperativ, men det behövs många för att driva det.

Marken

Mark kan införskaffas småskaligt genom att gå med i kolonilottsföreningar och hyra kolonilotter. Vi kan odla på hustomter och bakgårdar. Men för att förse oss med större odlingsarealer krävs det resurser och påtryckningar från flera håll. Ett odlingskooperativ kan förutom odlandet och distributionen av råvaror fungera som en social rörelse i form av ett större kollektiv/gemenskap med några gemensamma politiska mål. Dessa mål skulle i detta fall vara rätten till att odla småskaligt nära och i staden. Om tillräckligt många motiverade finns involverade och gemensamt kan verka för förändringar i närområdet är det svårt för politiker, parkförvaltare och företag att stå emot. Värdet av närodlat och hållbara levnadssätt är svåra att argumentera mot, förutom genom ett ekonomiskt förhållningssätt där vinst och ekonomisk rikedom står framför ett välbefinnande av våra liv, vår biologiska omgivning och livet på den här planeten i sin helhet. Desto större ett stadsbaserat odlingskooperativ blir och med tydliga mål, desto mer påtryckningar är vi kapabla till och desto mer mark har vi chansen att tillgodose oss med.

Odlingsmetoder

Det finns en uråldrig odlingsmetod som brukats sedan 4000 år tillbaka under urbana förhållanden. Den har tagits upp och förnyats samt mixats med andra metoder och modeller så som permakultur och biodynamisk odling, vilket alla metoder gör där de appliceras i olika sammanhang. Den metod vi syftar på heter Biointensive som Alan Chadwick tagit fram och en grupp kallad Ecology Action arbetat med under några årtionden. Vad grundidén bygger på sammanfattar vi på några få punkter här nedan:

Intensivodling, att odla gånger fyra så mycket som vi vanligtvis gör i andra typer av odlingar. Bland annat ska detta ske genom att kombinera olika växter beroende på storlek både ovan och under jord samt att odla i djupgrävda odlingsbäddar.
Att tillföra så mycket mull det bara går, alltså att kompostera allt (även vår egen avföring – vilket dock inte bör hamna i de odlingsbäddar vi tänker odla grönsaker i) och ge detta tillbaka till jorden igen. Idén är att inte ta något från marken, snarare att ge tillbaka allt det som dragits upp och tagits därifrån i ett slutet kretslopp. I detta ingår även att ha växter som producerar mycket grönmassa i växtföljden som senare kan komposteras eller bara läggas ovanpå jorden för att förmultna och ge näring på plats.
Ytterligare något som är viktigt är arbetsinsatsen. Tanken är att marken ska få en ordentlig arbetsinsats i början för att senare förvaltas lågintensivt – genom att djupgräva en gång ordentligt, tillföra gödsel och sedan täcka jorden med grönmassa. Jorden ska aldrig ligga bar och mikrolivet ska hållas intakt, vilket vi gör genom att odla tätt eller täcka med gräsklipp/grönmassa.

Det är också viktigt att arbeta fram en odlingsmetod som fungerar för detta specifika sammanhang.

Vi har t ex inga egna djur och har därför ingen tillgång till gödsel än genom samarbeten med kringliggande stall och gårdar.
Medlemmarna i kooperativet bor utspritt och just nu finns ingen generell komposteringsplan för området och en vana av att sortera det organiska avfallet från annat saknas.
Vi har heller inga större verktyg, arbetsdjur eller maskiner, vilket gör att vi måste göra allt själva för hand.
Vattnet som finns i närheten är kommunalt via kran.
Jorden är tung lerjord utan dränering.

Därför har vi bestämt oss för följande:

vi ska praktisera biointensiv odling, där vi börjar med att djupgräva (helst på hösten för att kunna använda frostverkan som bildar aggregat) och göra odlingsbäddar;
anlägga en mindre kompostplats för medlemmar att lägga sitt organiska avfall på, och att vi även samlar upp avfall en gång i veckan med flakcyklar. Avfallet blandas med kolrikt material från andra växtrester från odlingen i kompostlimpor;
vi gör allt för hand genom att arrangera gemensamma arbetsdagar. I övrigt tar vi ut en årsbaserad medlemsavgift och eventuellt en månadsavgift för att få ihop lite pengar till handverktyg att arbeta med;
vi hushåller med vattnet genom att odla tätt och täcka öppen jord med gräsklipp. Det kommunala vattnet samlar vi i stora tunnor som vi låter stå innan vi använder det;

Länkar/referenser

Folk

Vi har redan beskrivit fördelar med att ge sig in i ett gemensamt odlingsprojekt några rubriker tidigare. Men för att göra detta något mer tydligt vill vi förklara vad vi tror detta projekt kan ge. Vi tror att ett gemensamt odlingsprojekt förbättrar folks livskvalité genom att:

fungera som en katalysator för utvecklandet av grannskap och samhällsutveckling;
stimulera till social interaktion;
uppmuntra till självtillit;
göra grannskapet vackrare;
producera näringsrika ekologiska grönsaker;
reducera hushållsekonomier;
bevara naturresurser;
skapa möjligheter för rekreation, motion, terapi och utbildning.

Det finns också hoppfulla exempel där liknande projekt har satts igång. Bland annat är hela 44% av Vancouvers (Kanada) befolkning delaktiga i olika gemensamma odlingsprojekt (se 44 Percent of Vancouver Households Grow Food).

I ett inledningsskede tror vi det är lätt att hitta folk som vill vara med. Vi har under några månaders tid hört oss runt och berättat om idéerna vilket har givit oss många positiva svar. Det finns redan många i Skarpnäck som är intresserade av odling och vilka som skulle vara med redan från start. Andra har sagt att de tycker det verkar väldigt kul, men saknar tid och energi till att involvera sig. Utifrån det tror vi att med tiden kan involvera fler och fler i projektet. Finns det ett sug redan idag och projektet löper som tänkt, ser vi framför oss att detta skapar ringar på vattnet och fler introduceras och vill bli medlemmar.

Framtidsutsikter

Ett av många ledord i den biointensiva odlingsmodellen säger ”börja litet och gör det bra”. Det här är det första året vi driver det här projektet. Vi har 600 m2 att tillhandahålla, vilket räcker till några få hushåll beroende på hur pass självhushållande vi vill vara. Det tar också många år att arbeta en jord till att bli riktigt bra att odla i. Projektet ska också landa och bli etablerat för att fler ska våga ansluta sig. Vi börjar alltså litet, för några få i Skarpnäck, med en liten yta och expanderar lite varje år.

En ambitionen med projektet är att det ska växa. Men hur vi växer ska ske på olika sätt.

Varje odlingsyta kan bara förse ett visst antal människor med grönsaker. Därför behövs det kontinuerligt mer mark och mer organisering.
Vi vill sätta igång samarbeten med andra verksamheter i området, så som skolor, dagis, äldreboenden osv.
En idé vi har är att kunna koncentrera mycket av verksamheten till en större och öppen trädgårdspark.
För att förhindra en alltför stor organisation med stor arbetsbördan och dåligt inflytande för enskilda måste vi dela upp oss i mindre grupper.

Mer mark

Som vi tidigare skrev är det här en fråga om organisering och påtryckningar. Att använda oss bara av kolonilotter kommer konkurrera med kolonilottsföreningarnas intressen, då vi tar möjligheter från andra att bedriva sina egna odlingar. Föreningarna är också gjorda så, att enskilda inte kan hyra flera lotter samtidigt. Därför behöver vi hitta mark på annat håll i fortsättningen och därmed ökar också kravet på hur vi organiserar och formulerar oss. Skarpnäck består av mycket öppna gräsytor och rent teoretiskt har vi därför många möjligheter att utöka, men vilket kräver politiker och tjänstemän på vår sida.

Samarbeten med andra verksamheter

Skarpnäck har ett flertal skolor, dagis och äldreboenden. Några av dom är också kooperativ där föräldrar och anhöriga har mycket inflytande i verksamheterna. Vi vill gärna involvera dessa verksamheter på olika sätt i odlingarna. Detta kan ske antingen genom att vi tar kontakt med verksamheterna. Eller att medlemmarna i odlingsprojektet även är aktiva i olika kooperativ och genom den vägen organiserar ett samarbete. Genom att odlingarna finns i och i närheten av Skarpnäck, blir de per automatik exponerade för alla som bor i närheten och att det därigenom skapas instresse. Intresse för att både gå med och för att samarbeta på olika sätt. Odlingarna kan också hållas öppna för folk att vistas i för att läsa, leka eller bara vara.

Ska vi också odla för t ex skolbespisning kräver detta dock mycket mer mark och arbetskraft samt en större ekonomi. Men långsiktigt skulle detta vara önskvärt. Skolbarnen skulle då kunna vara direkt delaktiga i både odlande och komposthantering samt att de får äta sin egna mat.

Trädgårdspark

Vi vill gärna se att odlingarna hålls öppna för även folk som inte är medlemmar. Att vi helt enkelt gör odlingarna till en öppen trädgårdspark dit folk i omgivningen kan ta sig för t ex läsa, leka eller äta picknick. Vi skulle också kunna ha öppna tillställningar med soppkök och olika kulturevenemang, kurser och diskussioner. Som ett Rosendal fast utan ett dyrt kafé med vinstintressen. Snarare en ideellt driven park, av och med medlemmarna i odlingskooperativet.

Uppdelning

En organisation kan bli för stor. Med ett ökat antal medlemmar ökar också administrationen samt försvårar insynen och medbestämmandet. Folk i allmänhet har lättare att relatera och fungera i mindre grupper där det finns utrymme för att göra sin röst hörd. Vi vill inte se att odlingskooperativet växer och blir ohanterligt stort där en känsla av utanförskap skapas. Istället ser vi att projektet förgrenar sig och blir till ett flertal mindre grupper. Att t ex några från ett kvarter bryter sig ur och tar hand om sin egna odling och sin egen logistik. Vi ska givetvis utnyttja de fördelar som finns av att vara många, genom att de olika grupperna gemensamt kan organisera saker som passar för just en större organisation. Således kan vi ha en paraplyorganisation där olika grupper samarbetar, kanske delar på ekonomi, verktyg, frön osv. och arbetar för att upprätthålla och skaffa mer mark.

Automat Anarkistiska matalkemister