Lite om 2010 och 2011 så här långt…
Det är nästan som man skulle kunna tro att den här sidan fungerade som en publikation för årsrapporter, men så är det ju naturligtvis inte. Snarare beror den dundrande tystnaden på att Automat är flitiga som små bin.
Det känns något svårt att leta i sargade minnen efter allt vi gjort sedan någonting sist präntades ner. En del saker sätter sig dock i minnet. I slutet av september 2010 bidrog vi med infrastrukturen till No Border-lägret i Bryssel. Vi slog följe med folkkök från Belgien, Frankrike, Holland och Tyskland för att laga mat för de kring 1000 aktivister som flyttade politiken till gatan mot den europeiska migrationspolitiken. Tyvärr kommer nog lägret för många tjäna som ett minne av extrem polisrepression - där grisarna bland annat hotat omhändertagna med våldtäkt - men ser man bara till matlagningen lyckades Automat och våra folkkökskamrater i Le Sabot att få till en bra sammanhållning i köket och producera riktigt bra mat. Lilly skrev en debattartikel som mer behandlar lägret i sin helhet som går att läsa här.
Bara några veckor senare var det dags för CASTOR-transporten i nordvästra Tyskland. Vi skrev en artikel om bakgrunden till protesten och matlagningsprojektet som går att läsa här. Även om det var fantastiskt att uppleva kulturen kring motståndet mot den idiotiska kärnavfallstransporten hade vi som kök en hel del problem. För det första gällde det transport; eftersom något dubiöst norskt hårdrocksband totalkvaddat den skåpbil vi skulle använda kvällen 
innan vi skulle åka (!) fick vi lösa det på mindre tillfredsställande sätt med en riktig skrotbil som lyckades med konststycket att gå sönder både till och från Tyskland. För det andra skedde ett missförstånd mellan oss och organisatörer på plats vilket resulterade att vi inte kunde använda vår gasutrustning som hade en annan standard än den tyska. Det löste sig visserligen genom ihoplånad utrustning, men det hjälpte föga när få människor blockerade det område där vi hade byggt upp vårt kök. För det tredje drabbades vi således av lite tristess. Helt åt helvete var det dock inte. Kulturen kring CASTOR är någonting man inte glömmer i första taget. Det faktum att en person ur den fantastiska familj som huserade oss grät första kvällen på grund av det fina hon såg i att vi tagit oss ända från Stockholm för att bedriva solidariskt arbete, det tillfälle när den äldre kyrkliga kvinnan jagade runt och skällde på alla poliser som tog sin in på kyrkans mark för att försöka använda toaletterna, eller bara den totala öppenheten och solidariteten vi fick från invånarna i Langendorf är någonting svårförglömligt.
Salem stod så sedvanligt på tur när vi kommit hem och pustat ut en smula. 2010 års protester var ganska återhållsamma. STARK mobiliserade till en demonstration i Stockholms innerstad emedan Uppsala Mot Rasism och SNAIV (Stoppa Nazismen - Aktivt Icke-Våld) genomförde en tyst aktion längs med nazisternas marschväg. Ett försök att blockera tågspåren vid Älvsjö station genomfördes också under namnet Reclaim The Tracks. Automat stödde samtliga; vi delade upp oss och kunde servera varm soppa, kaffe och té till aktivister både i och utanför Salem. Stor humor uppstod även när frusna konstaplar försökte få soppa och kaffe från Automats folkkök i Salem, bittert fick de se sig refuserade då de ej fyller definitionen av folk.
Så kom då 2011 och den långa vintern fortsatte. Förutom att klia oss på magen och överleva i kylan passade vi även på att stödja det lokala motståndet i Varnhem (en liten by mellan Skara och Skövde) mot den uranborrning som sker i hela Västergötland. Det kanadensiska prospekteringsbolaget Continental Precious Minerals har ökat sin aktivitet på senare år och provborrar för fullt. Lyckas de och en användbar urankälla kan lokaliseras väntar nästa steg med en regelrätt urangruva. Tillsammans med lokala invånare, föreningar,naturskyddsintresserade och ett anarkistiskt folkkök från Stockholm (det vill säga vi) ordnade ett par eldsjälar en dag i byn för att kunna demonstrera och bygga upp en lokal motståndsrörelse. En hel del riddare (ej skämt), barn och kampvilliga dök upp för att forma en sammansvärjning gentemot den kapitalistiska gruvindustrin.
Sedvanligt (kan man ju nästan säga nu efter tre år i rad) serverade vi frukost vid den anarkistiska samlingen, i år förlagd till Södermalmstorg. Den här textförfattaren trodde att domedagens timme var slagen när förslaget kom att vi skulle försöka oss på seitan igen. Riktigt så illa som för två år sedan blev det dock inte - 18 kg knådades fram istället för 50 - och vi gjorde riktigt smarriga pitabröd med aioli, grönsallad, seitan och hoummus. Samtidigt som vi naturligtvis serverade gröt med en uppsjö av marmelader och sylter, kaffe starkt nog för att döda en mindre stridselefant, fänkålsté (kanske årets största miss) och lite kakor. För andra året kom dialogpolisen in i kökstältet och försökte fiska information, att de aldrig lär sig.
Bara en vecka senare inföll årets Utopikarneval. Om det är någonting vi tycks vara duktiga på i den svenska politiska miljön, är det ju att hålla på demonstrationstraditioner. Görs det ett år kan man lika gärna göra det nästa år igen. Årets karneval innehöll lite oklarare budskap, lite mindre folk, betydligt färre snutar och en klar väderförbättring. Elias sötsura chilisås gick hem så att det räckte och blev över till den nudelsallad (tack till punkkarnevalen för idéen!) som vi tryckte iväg. Såsom kan skymtas på bilden hängde lite sköna lirare utanför köket och bara en person spottade ut fänkålstéet.
Bergatrollens träff för Ockupantscenen hann vi också med trots att halva köket däckats av något muterat influensavirus bara några dagar innan avfärden. Det kändes bra att vara på en plats som styrdes starkt av självorganisering; alltifrån hur Magasinet sköttes av nyköpingsborna till hur vi som deltog i diskussionshelgen tillsammans skötte det som behövde göras (vaktpass, matlagningen, städningen, disk, etc). Alla råvaror kunde också köpas in från en lokal odlare som dels hade anknytning till projektet och dels var en riktigt hygglig prick. Det fanns dessutom plats för att förbättra sina praktiska kunskaper inom den anarkistiska rörelsen och kunna uppvisa DIY-inspirerade alternativ till en antikapitalistisk rörelses logistiska organisering. Såväl workshops i sjukvård, juridiska rättigheter och ett raketkaminsbygge av Jules var viktiga inslag i en diskurs som mycket kommit att domineras av begrepp som "stadskamp" och "frirum" och en nedprioritering av vikten av självorganisering. Stort tack till de fantastiska organisatörerna i Nyköping!
Efter helgen var det dags för årets anarkistiska bokmässa. Större, bättre och ännu mer kaxig blir mässan väl snart en egen anarkistisk institution. För oss var det sedvanligt slit på väldigt liten yta, mycket vattenkrig och en av någon aldrig klarlagd anledning väldigt stora paprikamängder. Men maten blev superb, vi prövade att göra bolognesen på två sätt: den ena gången (det blev sådan åtgång att vi gjorde två luncher) kokades rödvinet in i tomatsåsen, den andra gången stekte Julia grönsakerna tillsammans med örtkryddor och lät vinet nästa koka bort innan vi hade i annan vätska. Det måste nog sägas att det sistnämnda gav bäst resultat. Till och med de håriga trollen på socialism.nu tycktes uppskatta maten (se här). Vi försökte återigen göra wraps men har inte riktigt kommit över den här flaskhalsen om hur bröden skall göras på ett snabbt sätt. Elias gjorde ungefär 90 stycken wrapsbröd innan han la ner och svor dyrt och heligt att han aldrig mer ska göra wraps. Sedan dess får han en ömsom upprörd ömsom längtande blick i ögonen så fort någon tar upp det matförslaget. I vilket fall som helst var bokmässan precis som förra året väldigt roligt att laga på, ett bra ställe att visa upp antikapitalistisk kultur för personer som har svårt att hitta ingångar i rörelsen.
Vi vaktar ordningsmakten höll också en demonstration under sommaren mot snutar, snutvåld, väktare och det faktum att det system som skall reglera våldsmonopolets handlingsutrymme totalhavererat. Naturligtvis stöttade Automat sådana väldigt viktiga initiativ. Folkkök är ofta målet för repression; Automat fick själva sin van beslagtagen och flera medlemmar hållna 36 timmar under COP15 i Köpenhamn, där den danska grisen hade mage att påstå att köra soppa till demonstrationer innebar ett försök att organisera upplopp. Den danska åklagaren försökte då hävda att de grönsaksförteckningar snuten funnit i skåpbilen var kodade planer för kravaller! Det är heller inte en isolerad händelse. Under hemfärden för ett holländskt kök från protesterna kring G8 i Gleneagles, Skottland, blev deras kök stannade vid gränsen och förhörda under terroristlagstiftningen, vilket bland annat innebar att den brittiska bängen sökte igenom 1500 muggar individuellt. Det tyska köket Le Sabot förvägrades inträde i Frankrike under anti-NATO-protesterna i Strasbourg 2009 - de har också ett minne från Sverige när insatsstyrkan för 10 år sedan stormade Schillerska gymnasium och med dragna vapen gick in i köket, bland annat för att tömma askkoppar i soppan...
Så kom sommaren och kanske den mest hektiska tiden. Vi medverkade och stödde ett matlagningsprojekt i Calais under juli månad, vilket vi också skrev en artikel om som publicerades på Yelah. Läs den här. Efter det var det närmast direkt resa till Ofogs aktionsläger i Luleå mot det militära övningsområdet NEAT. Världens bästa Gjutjärnspanna gjorde ett hästjobb genom att i närmast ett år planera för matlagningen under det veckolånga lägret (läs en intervju med Gjutjärnspannan här). Även om Ofog behöver fördjupa sina kunskaper om hur man respekterar olika former av aktionsstrategier och taktiker och inte reproducerar auktoritära strukturer genom att förvägra diskussion däromkring var det ändå en imponerande insats av det antimilitaristiska nätverket. Hur många aktionsläger med kring 300 deltagare kan du räkna upp i Sverige de senaste åren? Med lite inlånad personal från Kafé 44, en hemvändande trädockupant från Zad i Frankrike och bra stämning i köket lyckades vi logistiskt med vårt mål om att förse lägret med frukost, lunch och middag i över en veckas tid. Vi kunde även stödja solidaritetsarbetet utanför polisstationen efter bängen kidnappat internationella deltagare, det helglånga seminariumet, massaktionen och War Resisters Internationals möte som skedde några dagar innan själva War Starts Here-lägret.
Slut som människor och artister åkte en del hem, emedan en smärre skala åkte vidare till årets Urkultfestival för att där laga mat åt personalen och en del långtidsvolontärer. Detta för att tjäna in en slant till folkköket, som länge lidit av ganska sargad ekonomi. För första gången i historien hade vi en egenkontrollplan, klarade en inspektion av de där konstiga människorna från hälsovårdsmyndigheterna och han med att bada en eller två gånger i forsen. Det var mycket slit, vi var slitna och det slets en hel del i det skolkök vi fick låna. Men vägen gick det, mycket på grund av tre vänner slöt upp och hjälpte till permanent i köket vilket gjorde att vi inte behövde arbeta ihjäl oss. Att vår designerade fotograf Sauroman bara tog några bilder på en fors och ingen på matlagningen säger nog en hel del om var energin behövde läggas.
2011 är ännu inte slut! Vi ses såklart på gatorna, alldeles strax!
